Segregationen som Sten Nordin (M) glömde
Segregationen i Stockholm är så gott som utraderad 2012. Åtminstone enligt alliansens budget, där begreppet lyser med sin frånvaro. Ordet nämns en gång på 369 sidor.
I S-styrda Göteborgs budget utpekas segregationen däremot som en politisk huvudfråga.
”Alla ska få vara med och bygga framtiden, inte bara några få. Vi vet att Göteborg är en segregerad stad och det ser vi som en stor utmaning att bryta.”
Så skriver den rödgröna majoriteten i Göteborg i inledningen av budgeten för 2012.
Segregationsbekämpningen återkommer sedan i flera olika verksamhetsområden i budgeten.
– Vi ser det både i ett socialt rättviseperspektiv och i ett socialt investeringsperspektiv, säger Dario Espiga (S) kommunalråd för sociala frågor.
I Stockholms borgerliga budget existerar inte 
segregationen som stort samhällsproblem. Ordet nämns knappt överhuvudtaget i den 369 sidor tjocka lunta som är kommunens viktigaste styrdokument.
Endast en gång, på sidan 83, angående svenska för invandrare noteras det att:
”En tydligare koppling mellan sfi och arbetsmarknaden bidrar till att minska segregationen och öka sysselsättningen.”
Det är allt – på 369 sidor.
Finansborgarrådet Sten Nordin (M) förklarar i Stockholmsbudgeten:
”Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. Därför ska politiken riva hinder och skapa förutsättningar i stället för att bestämma hur vi ska leva våra liv. Vi tror på människors förmåga, mer än på politikens.”
Som en jämförelse nämner Socialdemokraterna i Stockholm i sin hälften så långa budgetmotion segregationen ett tiotal gånger, även här som en överordnad politisk prioritering:
”Staden har som en av sina huvuduppgifter att motverka segregation och utslagning.”
Arbetarrörelsens Tankesmedja har i en ny rapport granskat de politiska styrdokumenten i S-styrda Göteborg och M-styrda Stockholm.
Fram träder två helt olika sätt att se på politik, framhåller tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren: Göteborgs rödgröna budget har en tydlig problemdimension. Det finns trender i samhällsutvecklingen som måste brytas.
I Stockholms borgerliga budget finns inte frågan om sociala skillnader varför heller inte fördelningspolitiska överväganden blir viktiga. Politiken framställs mer som en fråga om rationell förvaltning, en form för att leverera tjänster till invånarna så effektivt som möjligt.
Vad betyder då detta, mer än att städerna styrs av politiska prioriteringar? Anne-Marie Lindgren anser att en del av socialdemokratins kris i storstäderna och svårigheterna att nå dess medelklass hänger samman med denna åtskiljande demokratisyn.
Framför allt när Moderaterna har desarmerat välfärdskonflikten – bejakar vård och omsorg även om produktionen av de skattefinansierade tjänsterna överförs till privata företag.
– Med den erfarenhetsbakgrunden, och bilden av samhället som opolitisk leverantör av ett antal tjänster, är det begripligt om socialdemokratisk politik inte känns relevant, och inte ”modern”, menar Anne-Marie Lindgren.
– Socialdemokratisk politik handlar mycket om kollektiva, samhälleliga åtaganden – men om dessa åtaganden känns självklara, förstår man inte heller det kollektivistiska resonemanget. Det känns mest som ett tvingande krav att betala skatt.
Rapporten ”Två städer” finns att ladda ned på arbetarrorelsenstankesmedja.se.
Jan Söderström