Konsten att sätta punkt – del ett

Ledare 101025
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 

Det här är min näst sista ledare i vår viktiga nyhetstidning. Nya arbetsuppgifter väntar på Arenagruppen. Ni som regelbundet läser den här sidan vet att jag är en sann optimist. Det här är inget bittert avsked, jag vill avsluta i dur. Därför blir det ett par sanningens ord den här veckan.

 


Krismedvetenheten inom S är under all kritik. Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad. Vi förlorade båda gångerna. Den förnyelse som skedde efter valet 2006 var defensiv och gick ut på att täta uppenbara hål (skolpolitik, fastighets- och förmögenhetsskatt, förlorat stöd bland pensionärer och tjänstemän).

 

Resultatet blev att S utkämpade en ny strid 2010 med de gamla soldaterna i samma terräng.
 

 

 

Att hitta den största läckan som gör att S tar in vatten är enkelt. Politik handlar om förtroende i frågor som handlar om framtid, jobb och ekonomi. Att lägga till reformambitioner som ökar jämlikheten, kryddat med internationell solidaritet, har varit ett svårslaget framgångsrecept.

 

Men i såväl Sverige som i övriga EU har S svårt att få grepp om de gamla paradgrenarna jobb och ekonomi, finanskrisen till trots. Den eftervalsdebatt som ska handla om policy måste börja precis här. Och att skälla på Pär Nuders Tillväxtkongress 2004, vilket nyligen gjordes på Aftonbladets kultursida, är en märklig utgångspunkt.

 

Problemet är  att S inte nog betonade frågor om framtidens jobb, hållbar tillväxt, en aktiv näringspolitik med det offentliga som en central aktör. Vilket Nuder nämnde i sitt tal 2004. Och att S var för passiva inför finansmarknadernas komplicerade expansion är en synd som vi delar med alla andra progressiva partier i EU och USA.
 

 

 

Den politiska förnyelsen måste kombineras med en strategisk generationsväxling. Att satsa ungt för sakens skull är inte lösningen. Men kandidater som avviker från normen – unga, utländsk bakgrund, andra erfarenheter och en tid spenderad bortom rörelsen – får i dag inte plats när mandaten blir färre.

 

Det liknar dagisleken ”Hela havet stormar”. De gamla kandidaterna går runt samma stolar. Internationalen på speldosa, när musiken slutar sätter sig alla gamla rävar snabbt på en bekväm stol med högt arvode. Den som är ny och inte kan spelet står fånigt vid sidan av. Stolarna har ju blivit färre.

 

Och visst, ett exempel såg vi nyligen i den stad där AiPs redaktion ligger.
 

 

 

Vidare: S måste inse att M verkligen har förändrats och inte längre är ett ”miljonärsparti” i väljarnas ögon. Och lösningen när det går dåligt är inte att skrika om ökade klyftor och bara företräda de som lämnas efter i Reinfeldts Sverige. Minns att den röda tråden i Palmes tal var framtidsoptimism och en universell reformpolitik för folkflertalet.

 

Vidare var det inte medias fel att vi förlorade och vår valanalys kan inte bara göras av rörelsens olika delar. Och glöm inte att S i hela Europa sitter i samma obekväma sits. Lyssna brett.

 

Vår valrörelse var återigen splittrad. Politik tas fram i riksdagsgruppen, kommunikationen sköts av partistyrelsen. Nu ska de tu bli ett, hoppas vi slipper se flera parallella valrörelser 2014.

 

Till sist en uppmaning till våra ledande företrädare. Många väntar på signaler som visar att krismedvetenheten finns, på beslut som inleder förändringsarbetet. Vi kan inte vänta, helt enkelt.

 

Trots detta: Framtiden tillhör socialdemokratin. Vi avslutar i dur om en vecka.

 

 

Eric Sundström, chefredaktör
Information prenumeranterSenasteNummer