Arbetslinjen kan drivas för långt

Ledare 100719
|
Skriv ut
 Tipsa en vän

Gästledare Anne-Marie Lindgren:

 

Nyblivne arbetsmarknadsministern Tobias Billström tycker inte att det gör någonting att det bara blivit drygt 4000 statliga praktikplatser för arbetslösa av de 60 000 som företrädaren i ämbetet krävde tidigare i år. För arbetsmarknadsläget, tycker han, har ju blivit så mycket bättre.

 

Nåja, bättre… Enligt senast tillgängliga siffror från SCB var det relativa arbetslöshetstalet i maj 8,8 procent – en tiondels procent lägre än motsvarande period föregående år. Sysselsättningen har ökat svagt, med betoning på svagt, de senaste månaderna, men ingen räknar med några stora förbättringar i år. Och det stora besparingspaketet i EU-länderna kastar hotfulla skuggor framför sig.

 

Så det behövs fortfarande insatser för de arbetslösa.

 

 

 

Dock förstår man om Billström gärna släpper det ogenomförbara projektet om 60 000 praktikplatser hos statliga myndigheter. Det väckte ett häpet uppseende när Sven Otto Littorin i vintras gick ut med det kravet för var skulle man rent fysiskt få plats för dem? Och hur mycket skulle man vara tvungen att skära ner på servicen till medborgarna för att i stället handleda mängden av praktikanter?


Åtgärden luktade desperation, och många undrade om arbetsmarknadsministern totalt tappat huvudet.
Och oavsett vad man tror eller inte tror om sexköpshistorien behöver denna aspekt på ”Littorin-affären” diskuteras.
 

 

 

För dem som följt arbetsmarknadspolitiken har det länge varit uppenbart att Littorin inte alltid varit i balans – han har lämnat riksdagsdebatter i vredesmod, gjort mindre överlagda uttalanden som ”skitåret” och gjort dåligt förankrade och praktiskt ogenomförbara politiska utspel, som det om de omöjligt många praktikplatserna. Nu bekräftas det att han i omgångar drabbats av allvarlig depression, och dessutom vårdats för hjärtsvikt.

 

Det är fullt begripligt att man i sådana lägen inte presterar på topp. Det är också mänskligt begripligt om omgivningen inte vill pressa en plågad arbetskamrat med för mycket kritik, eller med kravet att gå över till mindre krävande arbetsuppgifter. Begripligt, men dumt.

 

För det första därför att pressen att klara ett jobb som blivit för tungt snarast fördjupar personens problem. Och för det andra därför att risken för misstag med konsekvenser för andra blir för stor.

 

Vi ska inte önska oss stålmän till politiker, för det betyder politiker som saknar känsla för mänskliga problem.

 

Politiker måste tillåtas sin marginal av brister (så länge de ligger inom lagens ram…). Men vi måste faktiskt kräva av våra politiker att de har styrka nog att klara jobbet.

 

Politik på toppnivå, precis som  andra jobb med stort ledaransvar, kräver ohjälpligt mycket av stresstålighet, mental styrka och förmåga att hålla huvudet kallt i krissituationer. Den som inte klarar det kan ställa till mycket stora problem.

 

Och därför ska han eller hon inte sitta i sådana ansvarspositioner. Vi kan inte ha hjärtkirurger som får ångestattacker mitt under en operation, företagsledare som bara gråter när företaget driver mot konkurs eller politiker om får psykbryt mitt i en budgetkris. Så om personer i positioner hamnar i personliga kriser, där de inte längre orkar med detta ansvar – då ska de inte sitta kvar. För sin egen skull, och för andras, ska de ges chansen att koncentrera sig på sina personliga problem – med möjligheten öppen att så småningom komma tillbaka.

 

 



Oavsett om sexköpsanklagelsen är sann eller falsk är det tydligt att den bara var sista stenen i en ryggsäck som redan var full. Man kan tycka att någon borde ha insett problemen med detta långt tidigare.

 

Men visst, det kan vara svårt för en regering, som har ”arbetslinjen” nästan som statsreligion, att släppa ifrån sig en minister för att vederbörande har sådana personliga problem att han inte riktigt klarar jobbet.

 


Så det något ironiska är att arbetsmarknadsministern i den regering, som betraktar ”utmattningsdepression” som en fuskdiagnos och anser att alla kan jobba bara de vill, blir en tydligt illustration till det nödvändiga i att ibland låta folk ta paus.


 

Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja