Tyskland klarar inte förskolan
”Ropen skalla – daghem åt alla” var en av 1970-talets viktigaste paroller. För kvinnorörelsen var barnomsorgsfrågan närmast existentiell. Jämställda karriärmöjligheter var en utopi så länge mödraskap automatiskt innebar ett liv som hemmafru. Debatten om förskolans innehåll och utformning är fortfarande intensiv i Sverige. Den bidrog och bidrar onekligen till vår tidiga och omfattande barnomsorgsutbyggnad som har gjort att vi i dag har bland världens högsta förvärvsfrekvens för kvinnor.
Att få ut fler kvinnor i arbete är kanske den viktigaste drivkraften bakom barnomsorgsutbyggnaden i Tyskland. Det är naturligtvis nationalekonomiskt ohållbart att en stor del av arbetskraften blir utdefinierad så fort den fått barn. Faktum är att alla verkar vilja ha fler förskoleplatser i Tyskland: politiker, arbetsgivare, föräldrar. Och med hög arbetslöshet borde förutsättningar att locka arbetskraft till sektorn finnas. Ändå går utbyggnaden nästan plågsamt långsamt, och verkar inte nå upp till det mål som sattes av den kristdemokratiska före detta familjeministern Ursula von der Leyen.
750 000 barnomsorgsplatser för barn under tre år, vilket motsvarar platser för 35 procent av barnen i åldersgruppen, till år 2013 är bara möjligt att uppnå om utbyggnadstakten dubbleras. Bedömare skakar på huvudet, talar om svårforcerad tysk byråkrati, brist på utbildade förskolelärare och seglivade konservativa familjestrukturer.
Mina tyska väninnor sliter sitt hår. Månad läggs på månad av ofrivillig föräldraledighet. Att beveka någon av de barska dagisföreståndarinnorna att ta in ett barn till verkar lika omöjligt som att fråga om inte pappan skulle kunna ta någon månad av föräldraledigheten. Det är inte utan att man skänker en tacksamhetens tanke till våra mödrars generation. Utan 1970-talets kampsånger kanske inte heller svenska kvinnor i dag skulle ha de möjligheter vi har att kombinera familj och arbetsliv.
Maja Fjaestad