Nilsson: Kapitalismen – har den ett slut?

Ideologi 091130

|

 

I dagarna var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Ingen har i dag den så kallade realsocialismen i öst som ett politiskt ideal. Inte heller finns det någon politisk kraft att tala om som framhåller den våldsamma revolutionen och påföljande diktatur som en framkomlig väg till ett samhälle som präglas av socialistiska värderingar.
Innebär det att alla på vänsterkanten blivit reformister? Ja, på ett sätt är det nog så. Det betyder dock inte nödvändigtvis att alla numera har blivit socialdemokrater, men att en del ännu inte har velat inse det.

Vi har förklarat att vi vill ingå ett regeringssamarbete med Vänsterpartiet om vi vinner valet nästa år. Då kan det finnas skäl att fundera på vad det egentligen är som förenar respektive skiljer oss åt.
Frågeställningen kompliceras naturligtvis av att varken vi socialdemokrater eller vänsterpartisterna ingår i monolitiska partier där alla tycker lika. Taken är numera höga i båda våra partier. Inom S finns goda partivänner som i dagspolitiken gör utmärkta insatser utifrån vad som nog bör ses som en närmast socialliberal värdegrund – och som har få ambitioner att verka för en stegvis samhällsomvandling i socialistisk riktning. Andra brottas med frågan att vi under de senaste regeringsperioderna mera framstod som förvaltare av det bestående än den aktiva kraft för samhällsförändring som vårt program föreskriver att vi ska vara.

Även i Vänsterpartiet finns en spännvidd av åsikter, ja kanske är kompotten ännu mera blandad där. En del av oss vill nog påstå att en betydelsefull skillnad mellan S och V är att det hos dem finns utrymme för ansvarsfri och populistisk idealism. Vi är å andra sidan ett parti som inser realiteter och att det måste gå ihop på sista raden, annars går det åt fanders. Vilket, måste vi väl samtidigt erkänna, det också finns vänsterpartister som förstår.
Jag tror emellertid att det finns en mera djupgående och principiell skillnad mellan våra partier, som vi kanske inte riktigt har gjort klart för oss.
Trots att få eller ingen i dag tror på den leninistiska vägen till socialismen vill jag påstå att föreställningen om ett ”efter kapitalismen” ändå lever kvar i vänsterns föreställningsvärld. Men det finns i dag ingen synlig väg dit. Systemskiftet är blockerat.
Det har fått en del inom vänstern att ta sin tillflykt till en moraliserande kritik av tingens fördärvliga tillstånd – att avslöja de onda makterna, deras cyniska spel om makt och rikedom som så orättvist och hårt drabbar oskyldiga, ”att avslöja konspirationerna”. Man kan och bör protestera – men så mycket mer finns inte att göra. ”En annan värld är möjlig” som trossats, inte en faktisk handlingsväg.

Andra sliter med frågor där det blockerade systemskiftet uppenbart inte står i vägen för att åstadkomma något här och nu, till exempel jämställdhet och miljöskydd. Men återigen finns en dragning till det moraliska, till en individuell appell, att var och en måste ta ansvar i sitt eget liv genom att ändra sina attityder och livsvanor.
Till skillnad från vänstern verkar socialdemokratin inte i ett systemskiftesperspektiv. Nils Karleby, som är en portalfigur för den svenska socialdemokratins idéutveckling, drog på 1920-talet slutsatsen att kapitalismen och socialismen aldrig finns i rena former. Den handlar om olika möjliga blandningar av kapitalistiska och socialistiska inslag i samhällen som befinner sig i historisk rörelse. Det var ett konstaterande som öppnade för ett halvsekel av offensiv reformism, vilket förändrade det svenska samhället i grunden.

Just frågan om man föreställer sig ett ”efter kapitalismen” eller ej är nog fortfarande en idépolitisk skiljelinje mellan socialdemokratin och vänstern. Men den måste inte vara hinder för ett samarbete. I synnerhet inte om socialdemokraterna håller fast vid slutsatsen att det inte finns något systemskifte att sträva mot i verklighetens värld. Att det är reformer här och nu för ökad jämlikhet och större gemensamhet i samhället som är socialdemokratins uppdrag.