Engström: Ordförande utan initiativ

Ideologi 091116

|

 

Blir det en bra överenskommelse om klimatet i Köpenhamn? Svaret på den frågan avgör betyget på Sveriges ordförandeskap i EU.
”Klimatfrågan är vår generations kanske viktigaste fråga”, skrev Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet när han tog över klubban den 1 juli. Det är ”en mycket stor och viktig uppgift för det svenska ordförandeskapet att hålla samman EU och att få resten av världen med i ett internationellt klimatavtal i Köpenhamn i år”, fortsatte statsministern.
Det målet verkar svårt att nå, när det nu bara återstår en månad till mötet. Fredrik Reinfeldt har själv gett upp hoppet om ett juridiskt bindande avtal.
Delvis beror det på faktorer utanför Reinfeldts kontroll. Barack Obama hinner inte övertyga kongressen om tillräckligt bra lagstiftning mot utsläpp av växthusgaser. Utan ett sådant beslut har USA svårt att gå med på bindande löften i Köpenhamn.

Den svenska regeringen bär ändå en del av ansvaret. Reinfeldt gav upp ambitionerna om bindande utsläppsmål för de rika länderna alldeles för tidigt, redan i slutet av 2008. Det väckte negativa reaktioner bland både svenska och utländska förhandlare. Regeringen får också kritik i Bryssel för att ha varit för passiv. Det senaste toppmötet lyckades inte komma överens om EU-pengar till de fattiga länderna, och Sverige har inte tagit fram tillräckliga förslag om åtgärder mot utsläppen, det som kallas ”policies and measures” på förhandlingsspråk.

Bristen på egna initiativ är en genomgående svaghet under detta EU-ordförandeskap. Regeringen lotsar Lissabonfördraget i hamn, vilket är en framgång. Snart tillsätts också toppjobben i EU. Men på traditionella svenska profilområden som arbetsvillkor, miljö och jämställdhet är det ont om beslut. Det beror på att regeringen inte i tid tog fram egna förslag och planterade dem i EU-systemet.
Ibland har denna passivitet haft ideologiska orsaker. Alliansen vill inte se över EU-reglerna för tillfälligt arbete utomlands, det så kallade utstationeringsdirektivet, av samma skäl som man inte går LO till mötes när det gäller svenska lagar om lika lön för lika arbete. Regeringen har hållit samman EU under den ekonomiska krisen, men Mats Odell vattnar ur kommissionens förslag om kontroll av spekulationsfonder.
Mer förvånande är bristen på initiativ på områden som Centerpartiet och Folkpartiet tidigare prioriterat.

Regeringen var långsam med att följa upp den strategi för hållbar utveckling, som EU beslutade i juni 2001. ”Den är för sossig”, hette det i Rosenbad. Även när det gäller biologisk mångfald, resurshushållning och gröna transporter har initiativen varit alltför få. I stället har Centern lanserat ”en eko-effektiv ekonomi” som tema, men utan tillräckligt mycket innehåll för att verkligen påverka EUs tillväxtpolitik. Folkpartiet tycks för sin del ha övergett den pådrivande roll man tidigare hade i konsumentpolitiken. Dess­utom blev Cecilia Malmströms Östersjöstrategi ett tunt dokument utan större genomslag.
De små borgerliga partierna har det inte lätt i en regering där Moderaterna bestämmer. Det gäller även EU-ordförandeskapet, där Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerar. Liksom Carl Bildt. Utrikesministern har fått berättigad kritik för att inte driva frågor som kvinnors rättigheter och nedrustning. Däremot har Bildt lyckats på andra områden. Utvidgningen har tagit steg framåt genom att Sloveniens blockering av Kroatiens förhandlingar bröts, och genom hanteringen av Islands medlemsansökan. Regeringen har gjort stora insatser i det tysta för att hindra en ny konflikt i Georgien och varit tydlig i kritiken mot Israels övergrepp. Det blev också en överenskommelse om hur EUs nya utrikestjänst ska se ut.

Slutbetyget på regeringens halvår vid rodret kan inte sättas förrän efter toppmötet 10–11 december och klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Men redan nu står det klart att det inte var ett ordförandeskap som drev på utvecklingen inom EU, utan ett halvår där Sverige med några få undantag förvaltade en dag­ordning som andra hade satt.