Nuder: Klasskänsla och bildning i förening
Den klassiska socialdemokratiska valaffischen från 1950-talet med texten ”Fattig men begåvad”, och kravet på utbildning för alla, hade en stiliserad bild på en ung man. Att han var förvillande lik en tonårig Ingvar Carlsson var säkert en tillfällighet. Men ändå.
Ingvar Carlsson, Thage G Peterson, Gertrud Sigurdssen, Bert Lundin, Anna-Greta Leijon och Kjell-Olof Feldt.
Listan skulle kunna göras lång över de första svenska arbetarbarnen som fick utbildning – endera på universiteten, i ABF eller på Brunnsvik.
Med en unik kombination av klasskänsla i ryggmärgen och förvärvad bildning kom Carlssons generation socialdemokrater att dominera svensk politik under decennier. De tog över partiet och facket och till slut styrde de Sverige. De byggde landet.
Deras resa är värd att studera – inte av nostagiska skäl, utan tvärtom för att förbereda dagens socialdemokrati för framtiden. Ty vet man inte varifrån man kommer är det svårt att förstå vart man ska.
Historien om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är historien om koalitionen mellan klasskänsla och bildning. Partiet lyckades attrahera breda samhällsgrupper – från arbetarklass till intellektuella, från landsbygd till storstad. I val efter val vann socialdemokraterna väljarnas förtroende. Få andra demokratiska politiska partier i världen kan stoltsera med en sådan framgångssaga.
Hur är socialdemokratins läge i dag?
Tro mig, opinionsundersökningarna ger föga vägledning. De ska tas med en stor nypa salt – särskilt i mellanvalsperioder. Då har väljarna annat att tänka på än hur de ska rösta i nästa val. Och dessutom kommer mycket att hända på vägen till nästa års val.
I vinter kommer arbetslösheten att stiga till tvåsiffriga nivåer. Många familjer kommer brutalt att få uppleva finanskrisens effekter i den egna vardagen. Den politiska kartan kommer att ritas om i takt med att den ekonomiska terrängen förändras. Det finns goda skäl att tro att stödet för regeringen kommer att erodera i takt med att arbetslösheten stiger månad för månad.
Ändå finns det skäl att höja ett varningens finger: Väljarna kommer inte att återvända till socialdemokratin med någon slags automatik när finanskrisen slår till runt köksborden. Väljarna är rationella och eftertänksamma. De vet att orsakerna till hur och varför krisen har uppkommit är komplicerade. I centrum kommer vi att finna förmåga och trovärdighet att hantera krisen – för såväl regeringen som oppositionen. Det blir en lång valrörelse i krisens tecken.
Framåt våren nästa år kommer regeringen att börja tala om vändpunkter i ekonomin. ”Det går åt rätt håll”, kommer budskapet att vara när arbetslösheten sjunker med någon tiondel från tolv procent. Oppositionen, å sin sida, kommer att mana på regeringen att göra mer: ”Sällan har så få gjort så lite för så många arbetslösa”.
Socialdemokraterna har goda förutsättningar att vinna matchen mot den borgerliga regeringen. Men för att det ska lyckas krävs mer än slagkraftiga argument och konkreta förslag. Partiet måste analysera sitt läge eftertänksamt och ödmjukt, och lära av historien.
I dag läcker det så att säga ur socialdemokratins bägge ändar – människor som känner sig marginaliserade tycker inte att vi talar deras språk, och intellektuella/urbana anser inte att vår berättelse är attraktiv nog. Det knakar i koalitionen mellan klasskänsla och bildning.
Det som band samman det fyrtioprocentiga socialdemokratiska partiet – från intellektuella till industriarbetare, från Sollentuna till Sorsele – var en gemensam övertygelse att utveckling är jämlikhetens förutsättning, och jämlikhet utvecklingens drivkraft. Ur den insikten formades en konkret, progressiv politik som utjämnade skillnader. Socialdemokratin stod upp för jämlikheten i praktisk politisk handling.
Jag är övertygad om att vägen tillbaka till fyrtio procent är möjlig för socialdemokratin. Men då gäller det att inte bara studera den senaste kampanjtekniken från USA. Mycket viktigare är att lära av partiets egen historia – att klasskänsla och bildning i kombination är socialdemokratins adelsmärke.
Vem vet – kanske nästa års socialdemokratiska valaffischer blir lika djärva som 1950-talets?
Pär Nuder
ledamot verkställande utskottet