Största hotet en vikande industri

Ideologi 100208

|

 

Moderaterna har ett teoretiskt sammanhållet ekonomiskt program för fler jobb. Det bygger genomgående på att höja sysselsättningen med ekonomiska incitament: det ska vara mer lönande att arbeta, mindre lönande att vara sjuk och arbetslös, och billigare att anställa ungdomar och arbetslösa.
Att åtskilliga andra faktorer väger tyngre än skatter och sociala ersättningar för såväl sysselsättningsnivån som frågan om vem som får jobb verkar vara en tämligen otänkt tanke.
Nu syns betydelsen av dessa andra faktorer allt starkare. Det syns att arbetslösa är utan jobb därför att det inte finns några, att sjukskrivna faktiskt är sjuka och inte fuskare, och att jobbskatteavdragen inte skapat några nya jobb.

Fredrik Reinfeldt hävdade, felaktigt, att det trots finanskrisen finns 100 000 fler jobb i dag än vid slutet av 2006 – underförstått som en följd av regeringspolitiken. Men sanningen är ju att vi i stort sett är tillbaka på nivån från 2006. Hela ökningen av antalet jobb under åren därefter är utplånad.
Den ökningen berodde på högkonjunkturen, inte regeringspolitiken. Och när konjunkturen viker, viker också sysselsättningen – trots jobbskatteavdrag och försämrade sociala ersättningar. För de är inte det avgörande.
Så kanske det nu kan finnas öppningar för en debatt om dessa andra faktorer.
Om man är road av politiska slängar kan man notera att vi är tillbaka ungefär på den nivå som vi befann oss på vid valet 2006. Alla minns väl vad Moderaterna tyckte om den… Mer seriöst bör man bekymra sig för dessa mycket tvära och branta konjunkturförlopp.

Tillväxten av jobb var extremt snabb perioden 2005–2008. Nu är nedgången lika snabb. Slutresultatet kan mycket väl bli att så gott som hela ökningen försvinner lika fort som den kom. Så snabba svängningar ställer politiken inför helt nya problem. Och kravet på ett gott ekonomiskt skydd via a-kassan snarast stiger i ett så instabilt system, och de moderata försämringarna är kontraproduktiva genom att a-kassans funktion som stabilisator försämras.

Det finns fler exempel på hur dagens verklighet motsäger de moderata teorierna att sysselsättningen kan styras genom ekonomiska piskor och morötter.
• En uppmärksammad ny rapport om sjukförsäkringen visar att ökningen av sjukskrivningsdagarna sedan 1995 inte beror på vare sig fusk eller överutnyttjande, det vill säga sådant som hårdare ekonomiska regler skulle kunna påverka. De beror i huvudsak på att de långa sjukskrivningarna ökar. Författaren anser att den viktigaste förklaringen till det är att möjligheterna till rehabilitering – i medicinsk mening – blivit mycket sämre. En fråga är också om regelskärpningarna vid 1990-talets början innebar att fler människor gick till jobbet halvfriska – och att de följaktligen var mer nedslitna och krävde längre behandling när de till sist blev sjukskrivna.
• LO konstaterar i en ny studie att 280 000 deltidsarbetande skulle vilja arbeta mer, men inte kan få det. De vill öka sitt arbetsutbud – men det räcker alltså inte för att de också ska få mer jobb. Om det varit sant att ökat arbetsutbud, som ju är vad jobbskatteavdraget syftar till, också skapar fler jobb, skulle de här personerna ha fått sin heltid. Men möjligheten till jobb handlar alltså inte bara om vad den arbetssökande vill – utan om vad arbetsmarknaden erbjuder. Vilket för övrigt syns i hela arbetslöshetsstatistiken.

Förändringarna i a-kassa och sjukförsäkring är grovt feltänkta och skadar både enskilda människor och samhällsekonomin. Men det finns även skäl till en allvarlig diskussion om det som står i det senaste pressmeddelandet från SCBs arbetskraftsundersökning (AKU): Nedgången i antalet sysselsatta är störst inom industrin.
Detta avspeglar också ett bortfall av produktion. Om industriproduktionen viker, är det detsamma som att exporten sviktar – och Sverige är starkt exportberoende. Vikande industriproduktion blir ett hot mot hela ekonomin.
Frågan om vad staten kan och bör göra för att bidra till att förlorad industrikapacitet ersätts med ny är alltså central. Och måste upp på den politiska dagordningen.